A13

Det är lustigt att min bild av mig som en skrivande person tycks vara någorlunda viktig för mig, medan skrivandet i sig egentligen inte verkar betyda mycket alls. Det är som om allt jag gör kan gå under facket utkast, just som världen är poesi genom att bara vara. Det räcker med att tänka, känna och sedan krafsa ned tankens och känslans möte på ett kvitto vars glatta papper ändå smetar ut bläcket i slutändan. En akt som går ut på att kasta ut det icke önskvärda för att lämna utrymme åt att kunna gå vidare, eller möjligen djupare i det icke önskvärda för att se om minus plus minus blir plus. Oftast handlar det om att fortsätta rakt fram på jakt efter känslan som är lika glad som pappret är glatt - då kommer det att fastna...  men det är svårt att hitta sig själv när man är sig själv hela tiden. Det blir liksom motsatt effekt, där flykten mot blir en flykt bort. Och allt som finns kvar är ofärdiga tankar utan synbara ändar, ty allt är en enda knut. Något annat som har med skrivande personer att göra är deadlines. Varje val som jag bör göra har numera en deadline, och om jag inte hinner välja, exempelvis på grund av nämnda knut, kommer valen att göras åt mig på ett eller annat sätt. Vilket leder mig till valet till universitetet i höst, som förmodligen kommer att ske aningen slumpmässigt. Det hjälpte inte att jag genomgick detta förra året också.

A5

Sverige och 2000-talet är en saltkvarn. Det ena är saltet, det andra kvarnen.

Ty jag börjar nästan anse att jag är blind för vad som pågår på denna plats, i denna tid.

Jag säger: "skicka saltet!", varmed de andra ger mig en lustig min och svarar: "det är ju precis bredvid dig!"

Allra högst är jag kanske därmed blind för mig själv. Nå, det ter sig kanske naturligt i praktiken; ögonen är riktade bort från kroppen - inte in.

Men frågan vem man är kommer alltid att vara aktuell, oavsett om majoriteten blir hjärntvättade av staten kommer det antagligen finnas en lockelse till motsatsen hos dem, vare sig den grundar sig i avsky eller nyfikenhet.

En stat må bestå av en, eller flera, massor. Men en massa består av personer och personerna är förhoppningsvis individer. Om de är individer är de olika, frånsett hur lite eller mycket. Olikheten föder ett ifrågasättande, en någotsånär egen tanke.

Det som till störst del finns kvar hos mig från barndomen återfinns i ett ord: varför. Helst följt av ett frågetecken - vilket nämnda ord nästintill kan förkortas till, som om det vore dess representant. Sällan är uppropstecknet lika förekommande och jag kan inte komma på något enskilt ord som skulle kunna översätta tecknet bättre än något annat.

"Varför" kommer aldrig att gå ur modet. Människan kommer aldrig veta allting och vad är vetskap? Kan människor se allt likadant? "Vet" de om de accepterar det rakt av, utan att tänka själva? Och allt som människan vet gäller blott för människan. När det kommer vetskapen om människan själv kan vi möjligen förstå hur vi fungerar, fast betyder det att vi kommer att förstå hur, vem och, ja, varför vi är?

Jag ser på andra nationer, jag läser om Sverige under andra tider. Det tillför en distans som tillåter mig att andas. Luften är visserligen gammal, men det är kanske också en poäng med det. Genom min andning tar jag in det och därefter släpper jag ut det igen, likt en återvinningsprocess. Ett distansförhållande med mig själv skulle på så sätt vara bra. Att skriva "jag" skapar förvisso en sådan känsla, fast det är bara för att det är meningen att ordet ska stå för mig. Känslan omfattar vetskapen om det, inte den faktiska känslan att så är fallet. Sedan bör jag först och främst vara nära mig själv innan jag kan ha ett distansförhållande till mig själv. Är det inte så att jag egentligen inte har någon bas?

A4

Nog säger tystnaden mest. Inte kan man viska lägre eller skrika högre än den, nej.  Det kan sägas vara det generellt bästa musikstycket*, ty den ter sig alltid olikt utan att ändras till sin grund. Visst har alla olika smak och bakgrund när det kommer till faktisk musik. Vissa gillar den oskolade sången, andra inte. Vissa tolkar låttexten som kritik mot samhället, andra ser det som en kärlekssång. Men tystnaden är speciell. Tystnaden är ordet som markerar det ljudlösa samtidigt som den aldrig är tyst själv. Hjärtat slår, luften går ut och in genom näsborrarna, saliv sväljs, skelettet knakar i armar, ben, nacke, handled, lägenhetens rör brusar, barn utanför skrattar, gråter, skriker, flygplan passerar ovan, en kråka slår med vingarna, landar, kraxar, äter smulor på backen. Allt detta sker, och mer, men det tillhör blott vår bakgrund, vår kuliss.

Detta är tystnaden.

Desto modernare den blir, ju mer högljudd blir den därtill. Staden växer inte likt ett liv. Den får liv när den fylls av liv, när den får ett innehåll av det redan levande. Människolivets tillväxt har inget ljud, men människorna låter när de lever - när deras individ blommar. Att bygga staden av idag är att gestalta livet av idag. Lever vi friare lever vi också mera påträngande. Ingen makt med tillhörande lag knyter våra tungor. Byggarbetaren får låta så mycket som han behöver. Fru Treutz får tala i telefonen så mycket som hon önskar och därjämte säga nästintill vad hon vill utan att någon ska gå till polisen och säga till.


Detta går vidare över till det blanka bladet; jag kan aldrig skriva något som kan betyda så mycket på så många sätt som det blanka bladet. Därför skulle jag antagligen skriva mer av fri vilja om det var något som hindrade mig från att göra det. Då skulle inte innehållet ha den största betydelsen, utan själva aktiviteten - att skriva - skulle vara det väsentliga.

Nu kan jag skriva vad som helst. Att göra det har inte något större värde i vardagen. Det är något jag kan och ska kunna. Punkt. Det vet vi och det bryr vi oss inte om. Frågan är vad man kan göra av det.

Det blanka bladet säger allt. Det är öppet som en världskarta man inte har någon kunskap om. Vart vill jag resa? Spelar det någon roll? Det enda som skiljer åt är att det är olika former, möjligen viss skiftning i nyans. Spelar det någon roll vad jag skriver? Det enda som skiljer åt är att jag gör det eller inte. Jag kan skriva om vad som helst.

Fast precis som med tystnaden där inte det hörbara är det viktiga, utan vad du lyssnar till och hur du hör det, handlar inte det blanka bladet om vad du ser. Alla ser att blomman är en blomma, just som alla kallar den låga ljudvolymen för "tystnad". Det är det allmänt kända. Men hur skulle du beskriva blomman, bortsett från de ytliga dragen? Ingen vet det förutom du. Och därför har jag stirrat mig blind på detta blad och halvt börjat se med mina ögonvitor. Tanken har varit att bladet i fråga ska tala till mig när jag kan börja tala med mig, inte åt mig - inte gissa mig till vad jag tror om olika ting.


Men vem vet?                   Ingen.

På gott och ont, som med allting.

                       ________
* "4:33"